Damen i tornet

   Gruset knastrade under däcken när Frans styrde cykeln av asfaltsvägen ner mot pontonbron. Bron förband Rävholmen med fastlandet och den låg bara ett stenkast från centrala Frejby. Cykeln nådde det träbelagda underlaget och avsaknaden av friktion gjorde att färden blev närmast ljudlös. Vattnet kluckade mot bron som knarrade lätt när Frans kom farandes. Är det därför de kallar sjön för Knarren, tänkte Frans.

   Pontonbron förband inte bara Rävholmen med fastlandet, det var också en avskiljare mellan stor- och lill-Knarren. I lill-Knarren låg småbåtshamnen och på andra sidan Rävholmen fanns ett sund med en högre bro som båtarna kunde ta sig under och ut i stor-Knarren. Mitt på Rävholmen stod målet för Frans resa, Koppartornet. En gång i tiden hade det använts för att driva in skatt åt kungen, men det hade sedan länge övergivits. Rävholmen ägdes tidigare av det lokala kvinnofängelset, som låg på andra sidan den lilla bron. Men det var tuffa tider nu och fängelset behövde spara pengar. Eftersom Rävholmen enbart var en kostnadspost så hade de sålt den och Frans hade lyckats få ett bra pris. Men det var en chansning, i ursprungsskicket var inte tornet beboeligt och det skulle krävas en del för att få tillstånd att renovera. Med en del list och inkallande av tjänster så hade Frans lyckats få till ett bygglov för både renovering och utbyggnad. Utbyggnaden hade dock en hel del krav på sig. Den får endast byggas på baksidan och den ska gå i samma stil som tornet. Invändigt fick han lite friare händer. Men Frans var peppad, det här kunde bli ett riktigt drömboende.

   Men allt var inte frid och fröjd. Frans och Katarina låg i skilsmässa och hela bygget var hotat. Han ville helst köpa ut Katarina och behålla tornet. Katarina tyckte Frans gav för dåligt betalt och ville sälja på marknaden. Han hoppades att hon skulle ändra sig, eller att han skulle vinna i rätten. Så bygget fick fortskrida tills vidare, dessutom var det snart dags för inspektion så fanns ingen tid att spilla.

   Frans nådde slutet av pontonbron och cyklade upp på grusvägen på andra sidan. Den var precis lagom bred för att en bil skulle kunna åka där. En gång i tiden hade man kunnat ta bilen över pontonbron, men på grund av skicket på bron hade biltrafiken stängts av. Rävholmen hade bara en väg och det var den korta grusvägen som skar rakt över den långsmala ön till den lilla bron på andra sidan.

   Mitt på ön stannade Frans vid en vit grind, han parkerade cykeln och tittade upp mot tornet som låg på den högsta punkten på ön. Bakom tornet skymtade månen. Det var fullmåne och knappt inga moln. Så det var inga problem att följa den lilla stigen upp mot tornet trots att det saknades lampor. Frans brydde sig inte ens om att ta fram ficklampan han hade i fickan.

   När han gick längs stigen så tänkte han tillbaka på sin barndom. Hur hans storebror brukade skrämma honom med historier om ’damen i tornet’. Tydligen skulle man kunna frammana henne om man gick tre varv runt den näst högsta våningen. Han hade varit där med sina kompisar och vandrat runt i tornet, men inget hade förstås hänt. Ja, förutom att hans bror och hans kompisar dykt upp och skrämt skiten ur de yngre barnen.

   ”Jäkla brorsan.” Frans flinade och skakade på huvudet.

   En kall vind svepte in från sjön. Det var mörkt på ön, lamporna från fängelset nådde inte så här långt och närmaste gatulyse var i Frejby. Varför skulle jag hit så sent på kvällen, tänkte Frans. Men så mindes han inspektören som skulle komma om två dagar. Ja ja, bara att kämpa på och få det gjort, det kommer inte vara lika kusligt här när allt är klart. Tur att man är elektriker och kan göra jobbet själv, det hade blivit dyrt annars.

   Frans låste upp det stora hänglåset och vred bort metallbeslaget som höll dörren låst. Han släppte beslaget som slog hårt i stenväggen med en metallisk klang. Eftersom den här ingången skulle täckas av utbyggnaden så hade han inte tänkt byta ut den och den gamla dörren gick inte att låsa. Han gick in i tornet och tände arbetsbelysningen som stod på stativ precis innanför dörren. Dess skarpa sken avslöjade ett rum fullt av verktyg och byggmaterial. När han köpt tornet så hade det här utrymmet varit fullt av bråte och det hade tagit honom flera dagar att rensa upp allt och köra till tippen. Hela våningen var ett öppet cirkulärt rum, det fanns tre vägar in och ut, utöver ytterdörren fanns det trappan som gick upp i tornet men också en dörr som ledde ner till källaren. Tanken var att det skulle bli vardagsrum här. Sovrummet skulle bli på nästa våningsplan och övriga rum skulle placeras i utbyggnaden som också skulle bli ny entré.

  Han tände ljusslangen som slingrade sig upp i tornet längs trappan. Ljusslangen var egentligen tänkt som julbelysning men gav precis lagom belysning för att kunna gå i trappan. Det fanns bara el på första våningen och det var just elen på de två efterföljande våningarna som han skulle fixa nu. Sovrummet var nästan klart och sen skulle han ta tag i den lilla toppvåningen. Den våningen bestod av en korridor som gick i en cirkel runt tornet, trappan upp till denna våning låg i ytterkant av tornet och mitt i gick trappan upp till toppen av tornet. Toppen av tornet var en öppen yta med en mur runt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra med den toppvåningen i framtiden. Något mysigt, kanske ett litet bibliotek, bygga bokhyllor som gick runt ytterväggen och någon liten myshörna.

   Frans tog tag i arbetsuppgiften med fullt fokus. Allt annat tenderade att försvinna när han jobbade, det var han och sladdarna. Snart var han klar med sovrummet och började jobba sig upp för trappan. Vid midnatt var han uppe på toppvåningen och började dra sladdar runt tornet. Innan han visste ordet av hade han gått tre varv moturs.

   En dörr gled upp på nedervåningen och gnisslade högt. Frans stannade upp och tittade mot trappan.

   “Hallå, är det någon där?”

   Tornet svarade med tystnad. Var det någon som kom, tänkte Frans och gick fram mot trappan. Nej, det är ju källardörren som gnisslar så där.

   Han ställde sig vid toppen av trappan och tittade ner. Plötsligt slocknade ljusslangen längre ned i trappan.

   “Hallå?!”

   Den här gången ropade han inte lika självsäkert. Frans stirrade ner i det kompakta mörkret och lyssnade intensivt. Sektion efter sektion av ljusslangen slocknade tills den enda ljuskällan var ljusslangen som slingrade sig runt toppvåningen. Han plockade upp ficklampan och lös ner i trappan, den vita käglan dansade över stenväggarna. Han stod still i vad som kändes som en evighet.

   Nej vad löjlig jag är, det är säkert bara en säkring som gått, tänkte Frans. Jag får gå ner och fixa den.

   Men han gick bara två steg innan han stannade. En hemsk odör spred sig upp i tornet. Kvalmigt av gammal jord och förmultnade växter, samt något mer. Död. Det är så här död luktar, tänkte Frans. Något var på väg upp för trappan. En kvinna. Hon stirrade med tom blick framför sig när hon vandrade upp för trappan. Hennes hår satt i en hård knut uppe på huvudet och hon bar en lång klänning. Gammeldags, tänkte Frans utan att kunna sätta fingret på varför.

   Frans öppnade munnen för att säga något, men tystnade. Hennes fotsteg är helt ljudlösa, tänkte han. Han backade bort från trappan och genom korridoren. Kvinnan fortsatte upp för trappan och gick rakt mot honom. Frans backade upp för trappan mot toppen av tornet.

   Han vände sig om för att öppna luckan. Men den rörde sig inte. Helvete, luckan är ju låst, tänkte han.

   Frenetiskt rotade han fram nyckelknippan. Han bläddrade snabbt bland de många nycklarna. Nyckelknippan föll ur hans händer och han såg i slow motion hur den slog ner i trappan. Utan att titta bakom sig slet han åt sig nyckelknippan och fick snabbt fram rätt nyckel. Våldsamt tryckte han in den i låset och vred om. Frans släppte både hänglås och nyckelknippa på marken och slängde upp luckan. Han kröp upp de sista trappstegen och vände sig om för att stänga luckan, men det var för sent. Damens huvud stirrade dött framför sig när hon steg upp ur hålet. Frans kravlade baklänges tills hans rygg träffade muren, på andra sidan fanns bara luft. Damen fortsatte framåt. Hon gick precis på sidan om Frans och slängde sig över kanten utan att göra ett ljud. Frans tittade över kanten men kunde inte se damen. Hon var försvunnen.

   Frans satte sig ner igen och lutade ryggen mot muren. Han andades tungt och hjärtat rusade. Vad sjutton var det där, tänkte han. Damen i tornet var ju bara en myt.  Han ställde sig upp, tittade över kanten på muren igen. Men marken under tornet var tomt. Han vände sig om och gick ner för trappan, stängde luckan men struntade i att låsa. Den där luckan behöver inte vara låst, tänkte han och gick ner för trappan. Ljusslangen lös igen och allt var som vanligt. Odören av död hade försvunnit.

   När Frans kom ner till bottenvåningen så var källartrappan öppen på vid gavel. Han gick försiktigt fram till den och stängde. Den där måste jag sätta ett lås på, tänkte han och lämnade sedan tornet.

   När han kom hem sov Katarina sedan länge. Frans hade sovit på soffan ett tag så efter en snabb dusch gick han direkt till vardagsrummet. Han sjönk ned i de mjuka soffkuddarna, men var för uppjagad för att kunna somna. Så i stället tog han fram laptoppen och sökte på ’’Rävholmen’ och ‘koppartornet’. Men han hittade ingenting om myten. Inte heller någon direkt information om tornet annat än att det från början var en försvarsbyggnad för att sen fungera som en plats för insamling av skatt.

   Det finns bara en person som kan ha information om detta, tänkte Frans. Det är Edward Wendelmann. Edward visste allt om Frejby och hade länge samlat på gamla föremål och bilder från bygden.

*   *   *

   Frans vaknade sent dagen efter. Katarina hade redan åkt till jobbet. Under natten hade Frans formulerat en plan, men först måste han ringa Edward.

   Telefonen ringde bara en signal innan Edward svarade:

   “Tjena Edward! Hur är läget? Du, jag har en fråga om Koppartornet.”

   “Ja jag hörde att du köpt det, vilket häftigt projekt du åtagit dig. Det där tornet andas verkligen Frejby-historia.”

  “Du, minns du den där myten om damen i tornet? Den vi brukade skrämma varandra med som barn. Vad är den baserad på?”

   “Haha, är du rädd för spöken Frans? Nej just den myten är förstås påhittad. Men den baseras faktiskt på verkliga händelser.”

   “Jasså, det finns lite sanning i det alltså.”

   “Ja, 1908 fick fängelset en ny direktör, Georg Axelson. Han flyttade hit med sin unga fru Elvira. Georg var inte en snäll man, han anklagades för både det ena och det andra av fångarna. Men på den tiden ledde det ingen vart och allt tystades ner. Georg var tydligen också en riktig kvinnokarl och hade flera älskarinnor inne i stan.”

   “Låter som en trevlig prick.”

   “Ja, verkligen. Elvira hade haft misstankar länge, men en dag bestämde hon sig för att få det svart på vitt. Elvira följde efter Georg när han smög in i koppartornet med en okänd kvinna. En fångvaktare såg både Georg, kvinnan och Elvira gå in i Koppartornet. Vi vet inte med säkerhet vad som hände där inne. Men ett tag senare hörde han ett skrik och såg hur Elvira föll till sin död från tornet. Georg hävdade i rätten att Elvira tog sitt liv. Men kvinnan hittades aldrig så hans historia gick inte att bekräfta. Georg gick fri i rätten.”

   “Hur kan man veta vad Elvira tänkte? Hon dog ju!”

   “Jo, man hittade Elviras dagbok några år senare. Jag köpte den på en auktion för några år sen.”

   “Häftigt, du kan verkligen det här med Frejbys historia Edward. Tack för hjälpen. Vi hörs!”

   Frans lade ifrån sig telefonen. Katarina är livrädd för spöken, om jag kan ta med mig Katarina till tornet och ge henne samma upplevelse som mig. Då kommer hon vara glad om jag tar över tornet. Kanske t.o.m. kan få ett bättre pris. Det är ju inte direkt lätt att sälja hemsökta hus.

*  *  *

   Det hade varit förvånansvärt lätt att få med sig Katarina till tornet. Frans hade förklarat att han behövde hjälp med ett par saker och de bestämde sig för att åka dit efter att de ätit middag. Frans hade dragit ut på det för att de skulle anlända extra sent. Det var mörkt när de parkerade cyklarna vid grinden och vandrade upp för stigen till tornet.

   Vid midnatt gick Katarina upp på toppen av tornet för att få lite luft. Då passade Frans på. Han gick tre varv moturs och direkt svarade tornet med att öppna källardörren på bottenvåningen. Katarina kom ner för trappan.

   “Vad är det som luktar?”, frågade Katarina.

   “Jag vet inte, jag hörde en dörr öppnas på bottenvåningen.”

   Precis som tidigare så började ljusslangen släckas i trappan och snart dök Elvira upp. Frans sneglade på Katarina som stirrade förstelnat ner för trappan. Han vände blicken tillbaka till trappan och insåg att något var fel. Elvira hade stannat i trappan. Hennes blick ryckte från Katarina till Frans och stannade där. Hon spände blicken i Frans, hennes ansiktsuttryck förändrades till en mask av ilska och hon lyfte armarna samtidigt som hon flög upp för trappan mot Frans. Ett omänskligt skrik ekade genom tornet. Katarina skrek hysteriskt och backade undan i korridoren. Frans föll baklänges och började kravla bakåt tills han slog i väggen. Vålnaden flög på honom med ett gällt ylande. Frans skyddade ansiktet med armarna och drog upp benen. Något kallt greppade hårt om hans ben. Frans drogs längs golvet, upp för trappan mot toppen av tornet. Han klöste trappstegen, men det var förgäves. Vålnaden drog honom längre upp i tornet.

    “Katarina hjälp!”

    Frans tittade skräckslaget efter Katarina men hon hade flytt ner för trappan. Frans vred runt kroppen och åkte på rygg den sista biten. Vålnaden hoppade upp på kransmuren. Vände ryckigt på huvudet och spände ögonen i Frans, sen hoppade den. Ett kraftigt ryck kändes i hans fotled när han drogs över kanten. Fingrarna gled över murbruket utan att hitta fäste. Frans föll. Han snurrade i luften och såg Katarina som sprang under tornet med sikte mot cyklarna. Det sista han såg innan han landade rakt på henne. Ett kras hördes när deras huvud möttes.

*  *  *

   Edward tittade upp på skylten med stolthet. Frejby Museum stod det på den snidade träskylten som var målad i blått och vitt. Klassiska Frejby-färger tänkte han.

   Efter den tragiska dödsolyckan hade tornet och den tillhörande ön sålts på auktion. Edward hade fått ett ännu bättre pris än vad Frans fick och nu kunde han äntligen genomföra sin dröm om ett museum för alla saker han och hans far samlat på sig under årens lopp. Att Frans fått igenom sitt bygglov öppnade upp många möjligheter för Edward som jobbat hårt det senaste året för att färdigställa stället. Han hade gjort samma utbyggnad som Frans ansökt om, men hela nedervåningen var nu museum och endast första våningen och uppåt i tornet var hans privata del. Marken runt tornet skulle bli en liten djurpark med djur som barnen kan komma och klappa på. Lite getter, får, kaniner osv. Mycket av utrustningen till detta skulle han ta från familjens gård som låg strax utanför Frejby. Det hade inte funnits några djur där sen hans föräldrar dött ändå.

   När han gick tillbaka upp längs stigen mot tornet funderade han på vad som hände. Polisen hade inte fått någon klarhet i det. Om det var mord, en olycka eller något makabert självmord. Vi kommer antagligen aldrig få veta, tänkte Edward och fortsatte framåt på stigen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.