Den mörka djupa skogen – Del 2

  

”Upp och hoppa, frukosten är snart serverad”, sade Petter.

   Marcus vaknade och tittade mot fotändan. Där vid stegen stack Petters huvud upp.

   Marcus blinkade och lade sig ner i sängen igen och stirrade upp i taket. Gnuggade sig i ögonen och gäspade högt. Gårdagen som hade känts så tydlig där på kvällen, kändes nu suddig och avlägsen. Han klättrade ned för stegen och där stod Petter och stekte frukost vid kaminen. Ägg och bacon samsades i stekpannan tillsammans med riklig klick smör. I soffan satt Conny och läste en serietidning.

   ”Var är Kalle och Jocke”, undrade Marcus.

   ”Kalle är ute och hugger ved och Jocke är den där motorsågen du hör från sovrummet”, svarade Petter. ”Vi har försökt väcka honom men ja du vet ju hur han är. Han brukar kvickna till innan vi går iväg.”

   Kalle kom in genom ytterdörren med en trave ved i famnen. Som vanligt såg han förvånansvärt pigg och fräsch ut, trots all sprit han stjälpt i sig kvällen innan. Petter var också pigg men han gick alltid över till vatten på slutet av kvällen. Marcus kände sig sliten och önskade att han både hade tagit det lugnare kvällen innan och att han borde gått och lagt sig tidigare.

   ”Då var frukosten serverad!”, sade Petter samtidigt som han ställde fram ett rågat fat med bacon och ägg. Bordet upptogs redan av smör och en välfylld korg med bröd. Grönsakerna skrek med sin frånvaro. Den enda som saknades var Jocke som fortfarande snarkade som ett gammalt sågverk.

* * *

   Marcus drog på sig ryggsäcken och hängde geväret över axeln samtidigt som Jocke kom ut ur sovrummet.

   ”Nu får du rappa på Jocke, annars går vi utan dig”, sade Kalle.

   ”Ja ja, vilket tjat jag vet ju vart ni ska och jag kan ju ta mitt vanliga torn”, svarade Jocke samtidigt som han drog på sig byxorna.

   Det var en molnig dag men då och då tittade solen fram och ljuset strilade ner mellan trädkronorna. De gick på led ut i skogen, Kalle i täten följt av Marcus, Conny och Petter. Jocke kom joggandes efter med oknäppt jacka och mössan på sned. Det första jakttornet de stannade vid var delvis byggt mot ett träd. Framsidan vette ut mot en glänta.

   ”Du kan ta det här tornet Marcus”, sade Kalle. ”De andra tornen ligger en bit bort, men vi kan kommunicera med våra walkie talkies. Håll ljudet lågt och prata inte i onödan bara för det kan skrämma bort djuren.”

   ”Ha det så trevligt”, sade Petter samtidigt som resten av gänget fortsatte sin vandring. Marcus tittade ut över gläntan. Det fanns ett litet vattendrag i andra ändan. Säkert hit djuren går för att dricka tänkte han. Han ställde bössan i ena hörnet av jakttornet och satte sig ner på den lilla pallen och lutade sig mot den bakre väggen. Men han var inte ensam, i den andra änden av gläntan tittade två stora mörka ögon på honom från det täta buskaget.

* * *

   Marcus gick ensam genom skogen, solen hade gått ner och djurlivet hade tystnat. Det enda han hörde var hans omöjligt högljudda fotsteg, varje steg medförde en orkester av prasslande löv och grenar. Han följde en stig tillbaka mot stugan. Varför hade ingen hämtat upp honom. Han duckade under en stor gran och insåg att han var vilse. Han kände inte igen sig längre men hade inget annat val än att fortsätta längs stigen. Han rundade en stor sten och insåg att stigen slutade i en grotta. Dess mörka öppning stirrade på Marcus som nu stod helt stilla. Ett skott ekade över skogen och ett primalskrik dånade ut ur grottan.

   Marcus slog upp ögonen. Han var alldeles svettig och pulsen rusade. Vilken jävla dröm och det där skriket lät så verkligt, tänkte han. Plötsligt brann ett skott av i en annan del av skogen. Det följdes av mänskligt skrik och ljudet av plankor som bröts sönder. Skriket avbröts lika plötsligt som det började och det följdes av samma primalskrik han hade hört i drömmen. Ett ursinnigt vrål som får djur att dra svansen mellan benen och stora män att huka sig i underdånighet. Skriket vibrerade ut genom skogen och det gick rysningar genom Marcus. Magen kändes plötsligt lös och orolig. Vad i helvete var det där!? En stor björn? Låter de så där? Han tittade oroligt ner mot marken. Kunde en björn komma åt honom i jakttornet? Ja, antagligen om den stod på bakbenen. Han plockade upp bössan samtidigt som det sprakade till i öronsnäckan. I andra änden hördes Kalles röst.

   ”Vad hände? Någon som fick träff? Vad var det som skrek? Kom!”

   Petters röst följde direkt och det var inte den vanliga kontrollerade Petter i andra ändan. ”Vem var det som skrek?”

   ”Det måste vara Conny eller Marcus”, svarade Jocke oroligt.

   Marcus fumlade med knapparna innan han fick fram ett hest: ”Jag är här, det måste ha varit Conny. Conny är du där?!” De möttes alla av tystnad.

   Kalle var den som hämtade sig först. ”Vi måste samla oss, gå inte ensamma genom skogen ifall att det där var en björn. Jag kommer och hämtar dig Petter så går vi tillsammans och hämtar resten.”

* * *

   De tittade med misstro mot Connys torn. Fyra av de övre plankorna såg ut att ha slitits sönder på mitten och en bit av Connys jacka satt fast i en av de taggiga ändarna. Hans gevär låg på marken men Conny var borta. Kalle satte sig på huk och inspekterade marken under tornet.

   ”Något tungt stod här”, sade Kalle samtidigt som han pekade på två små gropar i marken. Han ställde sig upp och följde serien av små gropar som ledde ut i skogen. ”Där, ser ni att marken är nedtryckt, något har släpats där.” Han såg blodiga spår, men sade inget.

   ”Den måste ha dragit in Conny i skogen”, sade Petter.

   ”Vi måste hitta honom”, sade Jocke ängsligt.

   ”Han kan vara allvarligt skadad. Eller död!”, svarade Petter med dyster min.

   ”Var det en björn”, frågade Marcus.  

   Kalle laddade sitt gevär och följde spåret. ”Följ mig, vi måste hitta honom, även om han är död”. De andra följde hans exempel.

   Femtio meter in stannade Kalle och signalerade åt de andra att komma fram och titta. Framför Kalle fanns en pöl av blod och mitt i pölen små vita stenar.

   ”Det är tänder”, konstaterade Petter med skakig röst. De följde spåren ytterligare femtio meter innan de upphörde.

   ”Är det där blod”. Marcus och pekade mot röd-bruna fläckar på en vit björk. Fläckarna satt en bit ovanför deras huvuden. Längs trädstammarna såg de också rivmärken och avbrutna grenar.

   ”Visst att en björn kan klättra, men med ett byte….”, sade Marcus misstroget. De andra tittade oroligt på varandra. Det var Kalle som bröt tystnaden:

   ”Sprid ut er och se om ni hittar något”.

   De sökte av området, men fann inte några fler spår.

   ”Det börjar mörkna, vi måste hämta hjälp om vi ska hitta Conny”, sade Petter med allvar i rösten.

   De tittade alla upp mot trädkronorna som vajade i luften. Det kom in ljus i skogen men det var uppenbart att solen snart skulle gå ner och de var en bra bit från stugan.

   ”Fan också!”, utbrast Kalle. ”Ja ok, vi drar tillbaka till stugan men vi måste få hit hjälp så snabbt som möjligt.”

   De rörde sig tillbaka mot stugan, ingen av dem ville vara kvar där ute när det blev mörkt. Jocke gick sist och sneglade hela tiden bakom sig. Kalle gick först och när han såg stugan ökade han stegen och småjoggade. Han slet upp den olåsta dörren, gick in och höll dörren öppen för de andra. Kalle spanade mot skogen medan de andra passerade in genom dörren. Solen hade gått ner och det var mer eller mindre kolsvart i skogen. Jocke var sist in och Kalle stängde dörren med en smäll och låste.

   De hade gått i tystnad, fullt fokuserade på att ta sig tillbaka.

   ”Vad i helvete var det där, gör verkligen björnar så”, undrade Marcus.

   ”Ja de kan attackera om de känner sig hotade eller ska skydda sina ungar, men jag har aldrig hört om någon som slitits ner från ett jakttorn”, svarade Kalle.

   ”Jag tror inte det där var en björn”. Petter stod med armarna i kors. ”När vi körde upp hit så såg jag skogsbolagets baracker och fordon, de såg sönderslagna ut, precis som Connys torn. Jag trodde det var ungdomar men nu tvivlar jag”.

  ”Jag hörde något utanför utedasset igår, trodde det var någon av er eller något djur”, följde Jocke upp.

   De tittade på varandra i tystnad medan de lät allt sjunka in. Något var väldigt fel i skogen.

   ”Vad gör vi nu”, undrade Marcus.

   ”Vi måste ta oss ut ur skogen och hämta hjälp, det ligger en mack en bit norrut längs landsvägen. Det finns ficklampor i det där skåpet”, svarade Kalle och pekade på köksskåpet.  

   Marcus och Jocke plockade på sig varsin stor röd ficklampa. De kändes tunga i handen. Marcus tryckte på den gummiförsedda knappen och en stark stråle lös upp golvet. Här har de inte snålat på kvalitén, tänkte Marcus.

   ”Ok, båda ficklamporna funkar. Kan vi dra nu? Jag vill inte stanna här en sekund till!”, sade Jocke.

   ”Ja vänta, ska bara kolla av läget”, sade Kalle och kikade ut genom fönstret. ”Jag ser ingenting, det är bäcksvart ute.” Plötsligt exploderade rutan och skickade flygande glasskärvor genom stugan. Alla ryggade instinktivt tillbaka och gjorde sitt bästa för att skydda ögonen. Ett överraskat skrik fyllde stugan och Marcus hann precis vända tillbaka blicken för att se Kalles ben försvinna ut genom fönstret. Kalle fortsatte skrika men nu hördes plåga i hans röst. Det gick upp i falsett och övergick i ett vått gurglande läte.

   ”Kalle”, skrek Marcus och greppade geväret som stod vid dörren. Det var fortfarande laddat.

   ”Vad fan hände? Var är Kalle? Vad gör du, du kan för fan inte låsa upp dörren”, skrek Jocke till Marcus.

   Marcus lyssnade inte utan slet upp dörren och sprang ut i den svarta natten. ”Kalle, Kalle”, ropade han samtidigt som han satte gevärskolven mot axel och högra handen på avtryckaren. Vänstra handen greppade både geväret och ficklampan på ett sätt så att strålen från ficklampan hamnade i pipans riktning. Hans militära utbildning kom så naturligt, den satt i ryggmärgen. Marcus gick mot gaveln på stugan. Pulsen dånade i öronen och munnen kändes torr. Han tog distans från stugan när han rundade hörnet. Det trasiga fönstret gapade tomt. Några glasskärvor glänste på marken nedanför, men ingen Kalle. Marcus lät ficklampan svepa mot skogen, samtidigt störtade Jocke och Petter ut ur stugan med vapnen i högsta hugg.

   ”Fan fan fan! Jag skiter i det här, vi måste härifrån nu. Ser ni hur jävla mycket blod det är?!”. Jocke skrek till de andra och pekade på marken under fönstret.

   Marcus tittade ner, hur kunde han ha missat det där, tänkte han. 

   ”Vi drar, spring”, skrek Petter och började springa över gläntan mot stigen.

   ”Nej vänta, vi måste gå tillsammans!”, ropade Marcus.

   Jocke stod kvar men Petter var redan över gläntan och inne i skogen. De andra två började springa efter men stannade när ett panikartat skrik genomborrade skogen. Jocke och Marcus stod för en stund som paralyserade och bara tittade mot den mörka stigen.

   ”Nej snälla, snälla, nej, ne…..”. Petters bedjande gick över till ett skrik av intensiv smärta och det ackompanjerades av samma köttiga blötta ljud som de hört när Kalle slets genom fönstret.  Skriket tystnade och det blev stilla i skogen igen. Marcus vaknade till först och ryckte tag i Jocke.

   ”Fort in i stugan igen!”. Men Jocke stod kvar. Något rörde sig i skogen där Petter försvunnit. ”KOM NU!”. Marcus drog nästan omkull Jocke.

   Med staplande steg började de springa mot stugan. Bakom dem hördes tunga steg som jagade efter. Marcus nådde dörren först och slängde sig in i stugan. Precis när Jocke dök genom dörröppningen så drog Marcus igen dörren och låste den. Något träffade dörren tungt, smällen fick hela stugan att vibrera, några glas ramlade i köksgolvet och damm singlade ner från taket. Ytterligare en smäll och dörren knakade olycksbådande. Det blev tyst. Kalle och Jocke lyssnade intensivt. Något rörde sig runt stugan. Marcus snodde runt och förstod vad som var på väg att hända.

   ”Fönstret, Jocke, kolla fönstret!”

   De snodde båda runt med gevären och siktade mot fönstret. Något stort och hårigt dök upp och två händer tog tag i fönsterkarmarna på sidorna. Jocke avfyrade sitt vapen i panik och träffade taket. Marcus riktade vapnet mot fönstret, världen runtomkring smalnade av, det var bara han och målet. Han avfyrade geväret. Ett ilsket vrål fyllde stugan och den håriga varelsen försvann. Fönstret var tomt.  

    De siktade båda mot fönstret i vad som kändes som en evighet. Marcus började få kramp och sänkte geväret. Det var tyst utanför.

   ”Vi måste barrikadera oss om den där saken kommer tillbaka”, sade Marcus.

   De välte vardagsrumsbordet på högkant och ställde upp mot det trasiga fönstret, sen sköt de två fåtöljerna mot bordet. Samma sak med fönstret på andra sidan, det som fortfarande var helt. Där välte de upp köksbordet och sköt för en byrå, sen ställde de alla stolar i vägen. Det skulle inte stoppa varelsen från att ta sig in, men det skulle sakta ned den i alla fall. De tog den sista byrån och sköt för ytterdörren. Slutligen sköt de upp soffan mot hörnet av stugan så att det bildade en triangel. En form av skyttevärn, tänkte Marcus. De sjönk båda ner i värnet och lutade gevären mot soffans rygg. All ammunition de hittat ställde de på golvet.

Del 3, som blir den sista i den här historian, kommer nästa onsdag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.