Den mörka djupa skogen – Del 3

  

  ”Du, Marcus, jag ber så mycket om ursäkt för det där med din syster.” Jocke klarade inte av att hålla ögonkontakt när han sade det. Han hade inte haft ögonkontakt med Marcus på hela resan.

   ”Skit i det nu, överlever vi det här så kan vi ta det då.” Marcus tittade på Jocke som stirrade ner på sina händer.

   ”Jag gillade Cissi, men det blev så allvarligt. Flytta ihop blir så definitivt.”

    ”Du kunde ju sagt något. Nu blev hon sittandes i en stor och dyr lägenhet alldeles ensam. Var tog du vägen förresten? Du försvann ju bara.”

   ”Jag gick på krogen, träffade ett par som skulle båtluffa i skärgården med sin segelbåt. Jag behövde komma ifrån allt så jag hängde på. Vi hade kul, kryssade mellan öarna, festade både dag och natt. Men sen blev jag dumpad på Sandhamn och de drog vidare utan mig. De slängde t.o.m. min väska överbord, de jävlarna.”

   ”Haha rätt åt dig. Men vad gjorde du för att förtjäna det?”

   ”Jo, jag…” Jocke pausade och sög in luft. ”Jag var lite för framfusig med den kvinnliga delen av paret. De var lite som övervintrade hippies och jag tänkte att de nog var öppna för sånt där.”

   ”Du är fan otrolig Jocke. Tänker du bara med kuken?”

   ”Fan, ja jag gör nog det. Kan du förlåta mig?”

   ”Ja, det är lugnt Jocke. Vi löste det där med lägenheten så att hon kunde hyra ut den i andra hand. Men du borde verkligen prata med henne. Det är hon som behöver en ursäkt.”

   Jocke nickade, sen satt de i tystnad och tittade mot det trasiga fönstret.

* * *

   När solens strålar strilade ner genom skogens lövverk och in genom det trasiga fönstret rätade Marcus på sig.

   ”Vi har inte sett något på flera timmar nu. Vi måste ta oss härifrån.”

   Jocke tittade trött på Marcus och nickade. Adrenalinet och sömnbristen hade sugit all energi ur dem. De ställde sig upp och sträckte på sina stela lemmar.

   ”Vi tar bara med oss gevären och lite ammunition, ingen idé att släpa på packningen. Den kommer bara sakta ner oss”, sade Marcus. De lämnade Kalles gevär i hörnet och puttade bort byrån de ställt framför ytterdörren.

   Precis då insåg Marcus något. ”Bilnycklarna! Petter hade ju bilnycklarna.”

   Jocke tittade på Marcus och insåg samma sak. Men blev lättad när han tittade på sidan om dörren. Där hängde bilnycklarna på en krok.

   ”Petter hänger alltid nycklarna här när vi är i stugan. Han måste ha glömt bort dem när vi gick ut.”

   Marcus tog nycklarna och öppnade dörren medan Jocke stod på håll med geväret riktat mot dörröppningen. Det som mötte dem på andra sidan var träd, buskar och en tom glänta. De klev ut ur stugan, redo att springa tillbaka in igen. De hörde fågelkvitter och skogen var ljus och lugn. När de passerat gläntan och kom in i skogen fann de Petters kvarlevor, han hade inte kommit särskilt långt innan den där saken fångat honom. De såg i tystnad på flugorna som surade bland blod och likdelar. Petters huvud var mosat till oigenkännlighet. Jocke vände sig om och kräktes våldsamt.

   ”Fy fan, ingen förtjänar att dö på det där visat”, väste Jocke och torkade sig om munnen.

   Efter det gick de på helspänn och hade gevären redo mot axeln. Varje litet ljud fick dem att rycka till och rikta vapnen i ljudets riktning. De nådde slutet på stigen och klev ut på den lilla parkeringsplatsen. Men bilen var borta.

   ”Vem fan snor en bil här ute”, utbrast Jocke och slog uppgivet ut med armarna. ”Hur i helvete ska vi ta hos härifrån nu”, sade han med panik i rösten.

   Marcus anade dock oråd och närmade sig försiktigt platsen där bilen stått. Buskarna på andra sidan såg skadade ut. Han tittade ner för sluttningen på andra sidan och där låg bilen på taket. Den såg rejält tilltygad ut och även om de skulle lyckas bogsera upp den så tvivlade Marcus på att den gick att köra.

   Marcus vände sig om mot Jocke som stod kvar på andra sidan vägen. Jocke grät, tårar strömmade ned för hans kinder och han hulkade i tysthet.

   ”Jocke, vi löser d….”, Marcus tystnade mitt i meningen. Buskaget direkt bakom Jocke var mörkare än resten av skogen. Två grova och håriga armar greppade tag i honom bakifrån. Jocke slets in i skogen och avlossade ett skott i ren panik. Marcus höjde vapnet och siktade in i skogen, men allt han såg var träd och löv. Både Jocke och skuggan var redan borta. Marcus överlevnadsinstinkt tog över, han vände på klacken och sprang längs vägen dem tidigare kört på. Han sprang för sitt liv.

   Han vågade inte vända sig om utan sprang bara så fort han kunde rakt fram. Han tyckte sig höra tunga fotsteg som närmade sig bakifrån. Efter några hundra meter vågade han snegla bakåt utan att sluta springa. Men vägen var tom. Marcus saktade av på farten, han spanade in i skogen på båda sidorna. Sen såg han det. En stor skugga som rörde sig snabbt genom skogen på höger sida. Den var en bit in men då och då fick han en skymt av den. Det var inte en människa, inte heller något djur han någonsin sett. Det såg nästan ut som en gorilla, men rörde sig mer som en människa.

   Då hörde han det, ljudet från en bil. Marcus tittade framåt och såg en bil som närmade sig längre fram på vägen. Den svängde av till vänster. En liten bit in i skogen såg han en stuga. Marcus ökade farten och tittade till höger igen, men han kunde inte se varelsen.

   Han sprang in på den lilla skogsvägen fram till stugan och såg att det var ett äldre par. De var i full färd med att packa ur bilen.

   ”Hjälp! Hoppa in i bilen igen. Vi måste åka!”, skrek Marcus och pekade bakom sig.

   ”Vad är det för fel?” Gubben plirade genom sina tjocka glasögon.

   ”Den dödade allihop, vi måste dra härifrån. NU!”

   ”Vad dödade allihop? En björn? Jag hämtar geväret.” Gubben släppte påsarna han hållit i och gick upp till dörren där en gevärsväska stod lutad mot väggen.

   Marcus rörde sig mot gubben. Han var desperat och den där varelsen kunde dyka upp när som helst. Skogen var tät här och det var omöjligt att se om varelsen var nära. Han stannade i höjd med bilen. Bilen var räddningen, han ville stå så nära han kunde.

   ”Snälla, hoppa in i bilen. Den dödade alla mina vänner och den jagade mig hit.”

   ”Margaretha, tar du fram ammunitionen från skuffen?”, sade gubben samtidigt som han gick ner för trappan med geväret i nävarna.

   Margaretha släppte påsarna hon hållit i hela tiden och gick mot baksidan av bilen. Plötsligt slog en stor trädstam rakt ner över gubben. Han föll hårt till marken med trädstammen över sig. Blod sprutade på båda sidor om stammen och huvudet krossades med ett ljudligt kras. Margaretha vände sig om lagom för att se sitt livs kärlek ligga i en pöl av blod och krossade kroppsdelar. Hon ylade förtvivlat och sprang fram till sin man.

   ”Nej, nej, nej”, skrek Marcus samtidigt som han slängde sig in i förarsätet och drog igen dörren med en smäll. Turen var på hans sida, nycklarna satt kvar. Han vred om nyckeln samtidigt som han tittade efter kvinnan. Ur skogen klev varelsen fram och ställde sig framför henne. Marcus lade i backen, tryckte ner gasen och backade med en rivstart. Bilen tog sig snabbt ut på vägen och Marcus vred runt ratten för att hamna i rätt körriktning. Han bromsade och växlade. Då slog varelsen hårt i förarsidan och hjulen lyfte för en sekund. När de slog i marken igen tryckte Marcus gasen i botten. En hård smäll mot baksidan fick bilen att kränga kraftigt, ett tag var den på väg ut mot diket. Marcus lyckades få kontroll över bilen i sista stund. Växlade upp och gasade i väg. Han tittade i backspegeln när han fått upp farten men vägen bakom var tom. Marcus körde tillbaka samma väg som han åkt med sina vänner för några dagar sen. Han passerade förstörda stugor och lämningarna från skogsbolaget. Förstörelsen var inte lika svår att förklara nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.