Halloween-special: Där ingen kan höra dig skrika

   Linus

Löven prasslade under Linus fötter när han gick längs skogsstigen. Han stannade upp för en sekund och tittade ut över sjön och såg skogen på andra sidan. Det var verkligen vackert här ute på hösten, tänkte han. Trädens färgglada kronor såg nästan ut som ett fyrverkeri i gult, rött och grönt. Linus var atletiskt byggd med ett kort brunt vågigt hår. Egentligen borde han ha tagit en löptur men han kände sig sliten i knäna efter senaste passet.

   Han fortsatte sin promenad och kom snart till stugområdet där han bodde tillsammans med Petra. Det fanns gott om stora gamla träd och det kändes som att man var kvar i skogen. Stugorna stod öde nu sedan ett par veckor, de var bara bebodda under sommarmånaderna. Men han och Petra hade valt att renovera den gamla stugan så att det gick att bo året om. De hade satt in en ny modern trekammarbrunn för att hantera vattenavfallet och installerat en luftvärmepump för att få en stabilare värme i stugan. Utöver det hade de gjort en del större ingrepp inne i stugan, bland annat ett nytt badrum och ett modernare kök. De hade i princip samma bekvämligheter här ute i stugan som de hade haft inne i stan. Men i stan hade de känt sig instängda, det första de möttes av när de kom ut på gatan var trafiken och folkmyllret. Att kunna kliva ut genom dörren och mötas av naturen var ett stort lyft. Denna helg skulle han vara själv i stugan för första gången då Petra var tvungen att jobba helg. Hon och hennes kollegor var i slutskedet av ett stort projekt och hon skulle sova över hos en väninna för att kunna maxa jobbtiden. Det hade varit tomt i stugan första natten. Varje litet ljud förstärktes och Linus ville inte erkänna det för någon, men han var ganska mörkrädd. Han hade inga problem att jaga väskryckare i Barcelona eller ta sig an galna hundar som attackerar folk på gatan. Men en mörk höstkväll ensam i en stuga i skogen och han var fem år igen. Det hade slutat med att han hade lämnat alla lampor på i stugan förutom i sovrummet. Petra var inte alls på det här viset och han beundrade henne för det.

    Linus passerade stuga efter stuga och de såg väldigt övergivna ut. Fönsterluckor var stängda och uteplatserna var tomma. Halloween-dekorationerna lös med sin frånvaro, vilket inte var så konstigt, det var över en vecka sedan någon av grannarna var här. Vilket gjorde att man kände sig lite ensam men samtidigt var det skönt att man kunde göra som man ville utan att störa någon. Ville han spela hårdrock på högsta volym så skulle han inte få påhälsning av störningsjouren direkt. Ville han skrika rakt ut så skulle ingen höra honom.

   Han svängde in på uppfarten till deras stuga. Den var lerig och full av blöta löv vilket gjorde underlaget förrädiskt halt. Att fixa uppfarten får bli nästa projekt, tänkte han. Bredvid den lilla röda stugan med vita knutar hade de återupplivat det gamla trädgårdslandet. Det hade varit kul att äntligen kunna odla sina egna grönsaker över sommaren. De hade odlat allt möjligt, från jordgubbar, till zucchini och till midsommar hade de kunnat äta av sina egna färskpotatisar. De var inte så många och väldigt små, men oj så goda. Inspirerade av amerikanska filmer hade de gjort en fågelskrämma för att skydda grödorna från fåglarna De hade haft mycket kul när de satte ihop den. En rödrutig skjorta, ett par gamla smutsiga arbetsbyxor, en jutesäck, en keps och en massa halm sen hade de en fågelskrämma som passat utmärkt i vilken amerikansk skräckfilm som helst. Petra hade gjort sig lustig och döpt den till Bengt. Hon sa alltid att hon och Bengt skulle jobba i trädgårdslandet. Men nu stod inte fågelskrämman där. Pinnen den hängt på var kvar men fågelskrämman var borta. Den måste ha rasat ned, tänkte Linus och gick närmare. Men nej, den var borta, det fanns lite halm på marken och kepsen låg där, men ingen Bengt. Suck, måste vara några ungdomar som jävlas, tänkte han. Den ligger säkert slängd i något dike. Han hade hört att ungdomar från det närliggande samhället tog sina moppar hit ut och ställde till med en del jävelskap. Han vände tillbaka mot stugan och tittade på farstutrappan där Petra dekorerat. Halloween var hennes favorithögtid och hon hade gått all in med dekorationerna. Det var spindelnät och en stor spindel, en dödskalle på räcket och ett gäng pumpor i olika storlekar på trappstegen. Den stora orangea hade de hjälpts åt att karva. Men nu stod den inte där, platsen där den stora pumpan hade stått var tom. Men jävla ungdomar, tänkte Linus. Kan de inte låta grejerna vara ifred. Han gick in i stugan och stängde dörren efter sig. Men han var inte ensam i stugbyn, någon bevakade han från skuggan av en stor gran.

Petra

   Petra hoppade in i bilen. De hade blivit klara med projektet snabbare än väntat och nu tänkte hon åka hem och överraska Linus. Hon visste att han inte ville vara själv där ute i stugan. Bilen rullade ut ur parkeringsgaraget och ut på gatan. Det var en del folk ute på gatorna. En del var utklädda och såg ut att vara på väg till någon fest. Jag önskar att Halloween hade varit så här stort när jag var liten, tänkte hon. Att få klä ut sig till något litet monster och gå ’bus eller godis’ hade varit så otroligt roligt. Men nu fick hon njuta av högtiden på ett annat vis, med mannen hon älskar i en mysig stuga på landet. När hon insåg att de skulle bli klara tidigare än planerat så hade hon gått ner på stan och handlat under en rast. En massa Halloween-godis och annat kul, dessutom hade de reat ut skräckfilmer i en låda vid kassan så hon hade stoppat på sig senaste filmen med Michael Myers. Linus gillade inte skräckfilm men den här kvällen fick han gott göra ett undantag.

   Det var mörkt ute och trafiken hade sedan länge lättat. Petra hade gröna vågen ut ur stan och tänkte på allt de åstadkommit under året. De hade köpt stugan förra hösten och sen spenderat en stor del av vintern och våren för att renovera den. Under semestern i sommar hade de lagt in ett ryck och i augusti kunde de äntligen flytta ut ur lägenheten och in i stugan. Det här skulle bli deras första höst och vinter som boende i stugan. Övergången från stad till landsbygd gick fort och hon såg snart skylten ”Branäs 2 km” och svängde av landsvägen. Härifrån var det en smal grusväg som gällde och det gick knappt att möta andra bilar. Men det var förstås inga andra bilar på den här vägen så här sent på året.

    Hon närmade sig stugan och såg att Jonssons bil stod på deras uppfart med förardörren öppen. Kul att dem är i stugan, då blir det inte så ensamt i helgen, tänkte hon. Bilen svängde in på den lilla uppfarten och strålkastarna träffade stugan. Det var förvånansvärt mörkt i stugan, tänkte Petra. Jag trodde huset skulle vara upplyst så här sent på kvällen. Linus har ju en tendens att tända varenda lampa när han är hemma. Hon parkerade bilen, tog matkassarna och gick upp mot stugan. Givetvis undgick det henne inte att den stora pumpan var borta. Det är säkert Linus som råkat sparka ned den för trappan så att den gick sönder. Typiskt Linus, tänkte hon irriterat. Dörren stod på glänt, hon tryckte upp den med axeln och klev in i stugan. Den var kall och mörk förutom en lampa i köket. Hon tände lampan i hallen och ställde ned matkassarna.

   ”Hallå, Linus, är du hemma?”

   Stugan svarade med en kompakt tystnad. Varför lämnar han stugan öppen om han inte är hemma, tänkte hon. Petra ropade igen, men fick inget svar. Hon gick vidare in i stugan och började med att undersöka köket. En av stolarna hade vält och på bordet låg en handskriven lapp. Petra plockade upp lappen och läste.

Jag skriver ned det här för jag måste ha något bevis. Jag har försökt filma och ta kort med telefonen men det funkar inte. Det är som att den här varelsen stör ut allt elektroniskt. Det går inte heller att ringa efter hjälp.

   Det syntes att Linus gjort en paus med pennan innan han skrev ”varelsen”, det var en stor hårt pressad prick av bläck precis innan. Hon läste vidare.

När fågelskrämman och pumpan försvann så trodde jag det var ungdomar som jävlades med mig. Men så hörde jag skrattet. Det lät inte mänskligt. Jag hör den där ute och något rör sig i skogsbrynet.

   ”Hahaha har du kommit på det här själv”, ropade Petra ut i stugan. ”Du kan komma fram nu, jag fattar att du driver med mig.”

   Stugan förblev tyst. Hon tog brevet i handen och gick en sväng i stugan. Den var inte stor så det gick fort. Hon kunde inte hitta Linus någonstans. Han ligger säkert och trycker utanför, tänkte hon och drog undan gardinerna och tittade ut genom fönstren, men det var alldeles för mörkt ute för att hon skulle se något. Varför har han dragit för gardinerna? Jaja, han ligger säkert och kikar på mig och har jävligt kul, lika bra att göra honom nöjd, tänkte hon  och gick tillbaka till köket för läste vidare.

Jonssons kom precis till sin stuga. Jag såg bilen när de körde förbi på grusvägen. Jag såg inte till varelsen så jag tog chansen och sprang ut för att möta dem. Men jag kom bara halvvägs. När gubben Jonsson klev ur bilen så dök den upp bakom ett träd. Den slog han så hårt i huvudet med sin långa arm att det mosades fullständigt. Sen slet den med sig kroppen in i skogen igen. Jag frös, vet inte hur länge jag stod där. Men så kom den ut ur skuggorna igen, den tittade rakt på mig och närmade sig snabbt. Då såg jag det. Den har pumpan på huvudet och kläderna från fågelskrämman på kroppen. Jag sprang och jag kunde höra hur den jagade efter.

   Stycket slutade där och Petra fick en olustig känsla. Hon bestämde sig ändå för att läsa vidare.

Jag har aldrig sett något liknande. Den var inte byggd som en människa, proportionerna är helt fel armarna var för långa, benen för korta och den går konstigt, den rycker fram. Hur får den plats med huvudet i pumpan? Så stor är inte pumpan?

   Det här var förvånansvärt detaljerat för att vara Linus, tänkte Petra. Nog för att han är ambitiös, men det här var ett så kreativt skämt att det kändes som att det var över hans nivå. Hur visste han att jag skulle komma ikväll? Såg han mig komma på håll? Men hur hann han skriva brevet? Petra kände sig med ens mer illa till mods. Hon lyfte upp mobilen och mycket riktigt så var det störningar på skärmen. Hon försökte öppna en app, men inget hände, det enda hon såg var hemskärmen som blinkade och flimrade. Nu började det bli olustigt på riktigt, men hon lade ned mobilen på bordet och fortsatte läsa.

Nu tror jag den jagar mig. Jag hör att den rör sig runt stugan. Jag har låst dörren och dragit för gardinerna för fönstren. Jag önskar att jag kunde barrikadera mig bättre men alla verktyg är i skjulet.
Det där jävla skrattet.
Den var vid dörren precis, jag kunde höra den på andra sidan. Men den försökte inte ta sig in. Det var som att den bara var uppe för att undersöka. När den gick ner för trappan så kikade jag ut genom det lilla fönstret i dörren. Jag kan inte tro det. Det är helt orimligt. Ingen kommer tro på det här.

   Sidan tog slut där och Petra tittade upp från brevet. Att hon dragit bort gardinerna kändes inte längre som en lika bra idé. Hon gick runt stugan och drog för gardinerna igen och kontrollerade så att ytterdörren var låst.

Skrattet! Kan den inte sluta? Det känns som att den leker med mig. Som katten med råttan.
Jag måste försöka ta mig härifrån på något sätt. Petra har bilen. Jag har en cykel men den är låst och jag vågar inte chansa. Men Jonssons bil står fortfarande öppen. Gubben brukar inte ta ur bilnycklarna när han är i stugan. Jag ska försöka springa dit.
Petra, jag älskar dig. Nu kör jag!

   Petra släppte brevet på golvet och då hörde hon det. Det fruktansvärda skrattet. Ingen människa kan låta så, tänkte hon samtidigt som skräcken tog över. Hon sprang mot ytterdörren och tittade sig snabbt omkring utan att se något konstigt innan hon sprintade bort till bilen som stod framför stugan. Hon tyckte hela skogen levde om, inte som normalt med fågelkvitter men att det knakade och levde om. Hon slängde upp bildörren och kastade sig in. Bildörren for igen med en smäll. Hon letade frenetiskt efter bilnycklarna i jackfickorna. Var är de, var är de, tänkte hon maniskt. Hon drog ur handen ur jackfickan och den slöt sig runt något hårt. Hon pustade ut och körde in nyckeln i tändningslåset. Hon vred om och möttes av tystnad. Bilen var tvärdöd, det kom inte ens ett hackande ljud som om batteriet var dåligt. Den var bara stendöd. Hon försökte flera gånger och pumpade med foten på gasen men hon fick ingen respons. Hon tittade upp och där stod den, mellan bilen och stugan. Hon kände igen den rödrutiga skjortan och pumpan de karvat tidigare i veckan. Men det var något med pumpan, den bar den inte som en mask på huvudet. Det var dess huvud. Pumpans huvud sprack upp i ett större grin än det de karvat och ögonen smalnade. Petra försökte i panik starta bilen en gång till men den var död. När hon tittade upp var varelsen borta. Hon titta genom sidorutorna och vred runt kroppen för att spana bakåt. Den syntes inte till och skogen verkade lugn och tyst.

    Petra blev sittandes i bilen, hon tittade hela tiden ut genom fönstren men såg inget annat än skog och mörker. Här kan jag inte sitta, den kan komma tillbaka när som helst, tänkte hon. Petra drog efter andan som att hon skulle dyka ner i djupt vatten och sen slängde hon sig ur bilen och sprang med långa steg mot stugan. Det kändes som att skogen själv försökte fånga in henne med sina kala grenar. Hon tog trappan med två långa kliv, tryckte till dörren och slängde sig in i stugan. Snabbt tryckte hon igen dörren och låste. Petra tittade ut genom fönstret i dörren, men trappan och området kring bilen var tomt, ingen jagade efter henne. Hon pustade ut och gick in i stugan. Allt var sig likt, brevet låg kvar på golvet, men sovrumsdörren var stängd. Lämnade jag inte den öppen, tänkte hon. Då hörde hon det igen. Det fruktansvärda skrattet, men nu kom det inifrån stugan. Sovrumsdörren gled sakta upp.

   Ingen hörde Petra skrika.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.