Löparen – del 1

Löparskorna smattrade mot asfalten när John sprang ut på uppfarten och vidare ut på gatan. Att få till regelbunden träning hade varit svårt sedan han och Malin fick barn ett år tidigare. All ledig tid gick åt till att ta hand om lilla Alice och blev det tid över fanns det alltid andra projekt som stod på tur. Men på kvällarna hade de nyblivna föräldrarna lite tid över och då sög det i träningstarmen. Han tog svängen ut från den lilla bostadsrättsföreningen på tårna, han nästan susade förbi postlådorna. Det gick alltid lättare att springa den första kilometern och trots att han närmade sig 40 så trodde han att han fortfarande kunde springa som en 25-åring. Vilket Malin inte var sen att reta han för. ”Ska jag ta fram hjärtstartaren?”, brukade hon skämta när han kom hem flåsandes efter en löptur.

   Villorna flöt förbi i periferin och John lät tankarna vandra. Att flytta ut ur stan till radhuset i den lilla förorten hade varit ett lyckat beslut. De hade båda trivts bra i lägenheten men att ha naturen nästan runt knuten var mycket värt. Att kunna gå ut barfota på baksidan och känna gräset kittla mellan tårna var svårt att värdesätta. Dessutom var ingen av dem särskilt sugna på att släpa en barnvagn upp för tre trappor utan hiss. När stickan visade plus fick de verkligen eld i baken att fixa ett mer barnvänligt boende. När de hittade parhuset på Hemnet blev de intresserade men det var först när de gick in på gatan som de var sålda. Det var massor med barn som lekte på gatan och någon hade klottrat med vägkritor på uppfarten till grannens hus. Hela området kändes så rätt, de hade hittat hem.

Solen gick ner bakom träden precis när John nådde grusvägen som markerade slutet på det lilla samhället. Härifrån var det grusvägar och stigar som gällde. Vägen hit hade lutat svagt uppåt och han var nu på en ås där några äldre och finare villor låg. Samtliga med en vid syn över sjön Knarren som gnistrade ikapp med de sista solstrålarna.

   Farten avtog, men det hade också varit uppförsbacke så här långt. Det går nog lättare snart, inbillade han sig. Han pressade sig fram längs grusvägen då han visste att snart kommer en nedförsbacke. Vägen svängde och den förlösande nedförsbacken öppnade upp fötterna, det var som att han plötsligt tappat 20 kg. Han tog tillfället i akt och lät tyngdkraften göra sitt. De blåa Addidas-shortsen visslade när farten ökade och den svarta t-shirten trycktes tajt mot hans överkropp. Vinden slet i hans mörkbruna hår och han påminde sig själv om att boka en tid till frisören imorgon. Jag ser ju ut som en jäkla hippie, tänkte han och flinade för sig själv.

  Grusvägen fortsatte rakt fram men John vek istället av på en gångväg ut över en åker. Doften av ängarna och skogen fyllde hans näsborrar samtidigt som syrsornas gnisslande fick luften att vibrera. Det hade börjat skymma nu, men än fanns det en del dagsljus kvar. Målet var att springa en runda i naturreservatet vid Knarren, sen följa sjön tillbaka hem. När jag kommer hem blir det en kall öl i soffan och ett par online matcher på tv-spelet, tänkte han förväntansfullt.  

   John hade inte hunnit långt ut på fältet när han hörde att någon sprang bakom honom. Det var snabba fotsteg. Oj, någon har bråttom tänkte han och höll höger så att personen kunde springa om. Men löparen kom aldrig ikapp trots de snabba stegen, de var som trumpinnarna under ett trumsolo. John sneglade bakåt för att se vem det var som sprang där. Löparens armar svängde frenetiskt fram och tillbaka och benen pumpade på ett sätt som hade gjort självaste Usain Bolt stolt, men löparen närmade sig inte. Löparens kläder var slitna och smutsig och såg ut att ha varit moderna på 80-talet. Han vände blicken framåt igen, det var något som gnagde i honom. Något som inte kändes rätt. Han sneglade bakåt igen och tittade direkt på löparens ansikte och John blev genast alldeles kall. Löparens skinn satt så tajt på huvudet att det såg ut som en dödskalle. Ögonlocken saknades och ögonen föll nästan ur dess hålor när de stirrade stint framåt. Men det värsta var leendet, löparen log som en galning. Nej, det var inte ett leende, det var ett grin, tänkte han. Läpparna var så hårt tillbakadragna att munnen bildade ett tandrikt grin. Mer som en hyena än en människa. John hoppade till och rusade framåt längs spåret. Måste komma bort från den där varelsen, var det enda han kunde tänka på. Det fanns bara en väg och det var framåt, mot skogen. Han rusade fram längs gångvägen och i sitt panikartade tillstånd insåg han att det plötsligt blivit mycket mörkare trots den molnfria himlen. Dessutom hade syrsorna tystnat. Det enda han hörde var sin egen ansträngda andning och de intensivt smattrande fotstegen från löparen.    John närmade sig den mörka, djupa skogen och tog mod till sig och sneglade bakåt. Säkerligen måste han ha drygat ut avståndet. Jo, en liten lucka hade det allt blivit, men den onaturliga löpstilen var oförändrad. Han passerade in under skuggan av träden och det blev genast mörkt. Hur kan det bli mörkt så fort, undrade han. Med fasa insåg han något annat, fotstegen närmade sig.

Fortsättning i del 2….

1 svar på ”Löparen – del 1

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.