Löparen – del 2

Del 1 hittar ni här.

Spåret vek av i en båge ut på en udde innan det svängde tillbaka igen där spåren nästan möttes, det var bara en smal strimma skog som separerade dem. John insåg att han måste ut ur skogen så snabbt som möjligt och här fanns chansen till en genväg via en smal stig. På andra sidan skogen fanns det hus. Hus betyder människor och människor betyder trygghet. Han vek av spåret och in på den lilla stigen och försökte hålla uppe farten. Det brände i bröstet och benen kändes som stockar. Han nådde spåret på andra sidan och sneglade bakåt för att se om löparen hängt med. Spåret bakom honom var tomt. Löparen kanske följer spåret, tänkte han lättat och vände tillbaka blicken framåt. Men med fasa såg han hur löparen kom plöjandes genom skogen. Löparen kommer springa rakt in i mig, tänkte han samtidigt som han höjde farten ytterligare. Löparen är tre meter bort, två meter, en meter. John släppte ifrån sig ett dödsskrik samtidigt som löparen passerade precis bakom ryggen på honom och kraschade in i växtligheten på andra sidan spåret. John kände vinddraget när löparen flög förbi bakom honom och efter sig lämnade den ett moln av död och förruttnelse.

   ”Åh helvete, åh helvete, åh helvete,” mässade John högljutt samtidigt som han sprintade mot skogens slut.

   Inte så långt kvar nu. Överlevnadsinstinkten gick på högvarv och det var knappt John kände benen när han flög fram över spåret. Ett ljus kunde skymtas längre fram. I skogen var det nattsvart men längre fram var det fortfarande skymning. Nu levde hoppet igen och han pressade sig ut ur skogen och fortsatte hålla hastigheten. Ja det var mycket ljusare här ute, nästan som innan löparen dök upp, tänkte han.

   Den första stugan efter skogen var tom och livlös, ingen var där så här års. Men de två efterföljande stugorna var bebodda året om och där stod pensionärerna Göran och Bengt och snackade. Göran stod lutad mot en kratta och Bengt höll en grästrimmer i ena handen.

   ”Vilken fart du har John, tävlar du inför olymp…”, sade Bengt men blev avbruten av en nästan hysterisk John.

   ”Det är nån jävla galning som jagar mig!”, nästan skrek John samtidigt som han kippade efter andan. Han lutade händerna mot knäna och försökte kontrollera andningen.

   ”Men vad är det du säger?! En galning? Var?”, undrade Göran och tittade bakom John.

   ”Han var precis bakom mig”, sade John och vände sig om och pekade tillbaka mot den tomma gångvägen.

   ”Han var precis där!”, sade John både irriterat och lättad. Men så började det skymma igen och han hörde det karaktäristiska smattrandet av steg.

   ”Där, där är den jäveln!”, utbrast John.

   ”Var då?” undrade Bengt och kisade mot skogen?

  ”Ja jag ser inget heller.”, svarade Göran.

   ”Men va?”, svarade John förvirrat och började backa bort längs gångvägen. Löparen malde på och närmade sig snabbt. Han insåg att gubbarna inte kunde se löparen.

   ”Men för i helvete!”, skrek John och fortsatte springa.

   ”Vart ska du? Kom tillbaka!”, skrek Göran oroligt efter John när han försvann iväg. Både Göran och Bengt lät blicken fara mellan skogen och Johns rygg när han sprang därifrån.

   Den korta vilan hade gjort gott för Johns flås och han klarade nu att pressa sig ytterligare. Han susade förbi flera sommarstugor där det satt pensionärer och fikade, gubbar som klippte gräset, gummor som petade i rabatten. Han visste att det var lönlöst att stanna och söka hjälp. Den här kampen var hans egen att utkämpa.

   Skräcken som haft John i ett fast grepp sedan han såg löparen hade släppt något när han tog sig ur skogen. Han kunde tänka klarare och insåg att han inte kunde leda hem den här varelsen till Malin och Alice. Men han kan inte springa hur länge som helst heller, det här var redan över hans förmåga. Hemma stod hans cykel fortfarande utanför ytterdörren och eftersom de bodde i ett tryggt område så brydde han sig inte om att låsa den. Jag borde hinna till cykeln innan löparen hinner ifatt mig, tänkte han.

   Framför sig hade nu John en y-korsning och han hade ett val att göra. Antingen upp för en brant backe, genom en skog och sen nedförsbacke hem igen. Det var den korta vägen. Den längre vägen fortsatte längs sjön för att sen nå en liten småbåtshamn där vägen svängde upp mot samhället igen. Det var den längre vägen, men det var endast en liten skogsdunge på den vägen, till skillnad mot den snabba vägen som till största del bestod av skog. John ville inte ge sig in i skogen igen, han kände instinktivt att det var en dålig idé, samtidigt var han rädd att storkna i uppförsbacken och valde den längre men säkrare vägen.

   Löparen höll jämn takt men John tappade fart och löparen närmade sig stadigt bakifrån. När han sprang in i den lilla skogsdungen blev det natt igen. På håll kunde lanternorna från småbåtshamnen skymtas. Men de hade inte samma sken som tidigare, det var som att det låg ett mörkläggande filter över dem. Inte alls på samma sätt som om det varit natt på riktigt. Han kunde höra hur löparen nu närmade sig snabbt bakifrån efter att han sprungit in i skogsdungen.

  Löparen hann inte fatt John i skogsdungen men den var närmare nu än tidigare. Det var som att den drog energi ur mörkret i skogen. Småbåtshamnen försvann på vänster sida och han vek av upp mot samhället. Härifrån var det öppna fält och raksträcka hem. Han lät benen pumpa och armarna svinga i jämn takt. Får jag kramp nu är det kört, tänkte han.

   John svängde in på området där han bor. Inga grannar var ute, de var nog inne och lade barnen tänkte han och såg samtidigt sitt hus. Lampan lös vid ytterdörren och mycket riktigt stod cykeln där. Han hade inte orkat ställa in den i carporten efter att han cyklat hem från jobbet. Han ökade takten för att få ett försprång. Jag måste få upp fart på cykeln snabbt för annars kommer löparen ifatt, tänkte han stressat.

   John nådde cykeln och slängde runt den i luften för att den skulle riktas bort från löparen och slängde sig upp på sadeln. Han landade hårt på sadeln och började trampa frenetiskt. Han trampade och växlade upp i en rasande fart. När han fått upp fart och kommit ut på vägen vände han sig i sadeln och konstaterade att löparen var med, men att han inte lyckats utöka avståndet. Löparen plöjde obehindrat på i samma hastighet som han, men dess frenetiska springstil matchade nu hastigheten. Han tittade västerut och såg att det fortfarande fanns lite ljus på horisonten, men det skulle vara natt väldigt snart.

   Rent instinktivt trampade John på genom det lilla samhället med siktet inställt mot staden. Det var den väg han cyklade varje morgon och det var det enda han kunde komma på. Han pressade cykeln upp för en lång backe förbi den lilla förskolan där dottern skulle börja om ett par veckor. Härifrån var det nedförsbacke innan samhället tog slut och skogen tog vid. Han sparade på krafterna i nedförsbacken och trampade endast för att upprätthålla den höga farten. Skogen såg ut som en svart mur av grenar när han blåste in i den i hög fart. Som tur var kände han cykelvägen som sin egen bakgård och tog varje kurva precist. En miss här och han hade snabbt hamnat i diket.

   Löparen började direkt närma sig när John cyklade in i skogen och den var nu bara ett par meter bakom cykeln. Efter en skarp sväng tittade han rakt in i tunneln som gick under motorvägen in mot stan. Tunnelns öppning såg ut som ett kompakt svart hål. Löparens steg smattrade mot asfalten.

   Väl inne i den becksvarta tunneln insåg John att han inte hörde löparen längre. Stegen borde ju eka mot väggarna tänker han samtidigt som en skelettliknande hand greppar hårt om hans axel. Som en reflex rycker han till för att slå bort handen samtidigt som ett överraskat skrik vibrerar över hans läppar. Cykeln kränger och klarar inte av den hastiga manövern. Med ett högljutt brak kraschar John med cykeln och de far åt två olika håll, cykeln studsar mot väggen på höger sida och han rullar nästan in i väggen på vänster sida. I fallet hade löparen tappat taget och John stannar sin rullning på rygg. Han slår upp ögonen och stirrar skräckslaget in i löparens grinande ansikte. Löparen öppnade munnen och ett kluckande läte vibrerade upp från dess hals. Ögonen ser så sorgsna ut, tänkte John. Det var hans sista tanke i livet.

* * *

   En ung kvinna kom springandes längs cykelvägen. Hennes mörkbruna hår var uppsatt i en tofs och böljade i takt med hennes steg. Armarna pumpade metodiskt och andhämtningen var sedan länge inövad och rytmisk. Hon sprang ned i tunneln under motorvägen och kom ut på andra sidan. Vad mörkt det blev, tänkte hon samtidigt som hon hörde frenetiska fotsteg smattra i tunneln bakom henne. Hon sneglade bakom sig och hann se en löpare i svart t-shirt och blå Adidas shorts. Vilken showoff, spring om då, tänkte hon och fortsatte i sin egen takt.

SLUT

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.