Mamma och pappa i väggen

   ”Mamma och pappa i väggen”, viskade Jack.

   ”Vad säger du”, undrade Robban.

   ”Mamma och pappa i väggen”, sade Jack lite tydligare den här gången samtidigt som han drog i pyjamasen.

   ”Ja pappa sover på andra sidan väggen, men mamma är på semester, det har vi ju pratat om.” Semester var en jäkla försköning, mamma sitter väl och joddlar med ett gäng kärringar på Hinseberg just nu, tänkte Robban. 

   ”Nä, en mamma och pappa väggen där”, sade Jack och pekade på väggen mot snedtaket. Det fanns en lucka där som ledde till en kattvind. Kattvinden hade varit tom och var säkert planerad som ett litet krypin till ett barn. Nu var luckan förseglad med flera brädor och tätad med isoleringsskum och plast.

   ”Har du varit inne i kattvinden”, undrade Robban och såg orolig ut.

   Men Jack svarade inte, istället kröp han ner i sängen och drog filten över sig. Endast hans blonda kalufs syntes över kanten på filten.

   ”Mamma pappa roliga”, sade Jack tyst, sen somnade han djupt.

   Robban blev sittandes i fåtöljen bredvid den lilla barnsängen och funderade. Vad sjutton menade han? Han kan ju inte ha sett något och jag förseglade den där kattvinden ordentligt. Jag kanske borde ha gjort det här utomhus, men marken har redan börjat frysa och vi ska ju bara bo här i en vecka. Han viftade bort det som barnsligt strunt och gick ner på nedervåningen och sjönk ner i soffan framför TV:n. De hade verkligen inte sparat på krutet i vardagsrummet. Soffan var otroligt mjuk och skön och TV:n var så stor att den täckte en stor del av den motsatta väggen. På TV:n rullade Efterlyst och Leif GW Persson pratade om kidnappandet av ett barn. Jacks ansikte syntes i rutan med tillhörande nummer man skulle ringa. Ja ja, ni lär aldrig hitta honom, tänkte Robban. Han hade sett till att ingen sett Jack sedan han hämtat honom hos familjehemmet. De var nu många mil norr om Stockholm där programledaren hävdade att de troligtvis befann sig

   ”Robert Jönsson är mycket farlig, iaktta försiktighet om ni ser honom”, fortsatte programledaren. En bild från när Robban senast satt i finkan dök upp.

   Inte så smickrande, tänkte Robban. Jag var så jäkla påtänd när de tog mig att jag ser ut som någon jävla dumskalle. På bilden hade han rakat huvud och ett kortsnaggat stajlat skägg. Det stämde inte riktigt med hans nuvarande utseende. Under den långa tiden på flykt hade han låtit håret växa ut i en tjock kalufs, även skägget var numera vildvuxet. Lika bra det, tänkte Robban. Då är det svårare att känna igen mig. Robban slog av tv:n och lutade sig tillbaka i soffan och somnade.

* * *

   Frukostflingorna krasade när Jack slevade in dem i munnen och tuggade.

   ”Hrmpf lek *krusnch* *smask*”, sade Jack.

   ”Jag hör inte vad du säger, du får tugga ur innan du pratar”, svarade Robban.

   ”Ska vi gå till en lekpark idag?”

   ”Nej vi får stanna inne. Men vi kan nog hitta på något kul. Jag hittade en del kritor i en låda så vi kan rita efter frukost.”

   Det var ett oöppnat paket, alla barngrejer han hittat hade sett ut som nya.

* * *

   Jack var helt uppslukad av ritblocket så Robban passade på att planera nästa steg. Han tog fram en kartbok och bläddrade fram till norra Sverige. Planen var att vänta tills Carina släpptes ur finkan och sen ta någon liten obevakad väg in i Finland. Där ska de möta upp Juha som ska fixa falska pass till hela familjen. Förhoppningsvis kan de sen resa vidare till Thailand som var slutdestinationen. Problemet var att de troligtvis kommer ha span på Carina. Kan hon inte skaka av sig dem så måste de ta sig in i Finland var för sig. Oavsett vilket så måste han och Jack ta sig in i Finland. Han följde Torneälven som agerade gräns mellan Sverige och Finland. Den här kan bli ett problem, han räknade till tretton broar, de är säkert bevakade. De skulle kunna ta sig norr om Torneälven och hitta någon skogsväg. Det löser sig nog när de väl är på plats, tänkte han.

   Robban lade ifrån sig kartan och tittade vad Jack hade ritat. Såg ut som en gubbe och en kärring, men var svårt att säga. Fyraåringar är inte de bästa målarna.

   ”Är det där mamma och pappa?”

   ”Mhm, mamma och pappa.”

   Jack började hacka med en röd krita över figurerna.

   ”Varför gjorde du så?”

   Jack tittade på Robban, men svarade inte. Han fortsatte rita istället.

   ”Har du sett något otäckt?”

   Jag lyckades ju smyga ut honom bakvägen innan de kom in. Sade åt honom att leka på baksidan ett tag medans jag fixade en grej i köket. Fixa en grej i köket gjorde jag iallafall, tänkte Robban och log åt sitt egna skämt.

   ”Nä”, svarade Jack och ritade vidare.

   Han verkade åtminstone opåverkad, men man visste inte med små barn, kunde vara många tankar som snurrade i huvudet.

    ”Kom vi går ut och sparkar lite boll istället.” Robban slog Jack lekfullt på axeln och gick från bordet. Vi håller oss på baksidan, för där finns det ingen insyn från de andra stugorna, tänkte han.

   ”Ja”, svarade Jack glatt. Han behövde verkligen springa av sig.

* * *

   Jack hade somnat snabbt, men återigen hade han pratat om ’mamma och pappa i väggen’. Han måste ha sett något, tänkte Robban. Förbannat att ägarna skulle dyka upp just då. Vem åker till stugan så här års? Men tur att hammaren låg där på köksbänken. Mannen hade kommit in i stugan först och Robban hade klappat han så hårt i huvudet att han dog innan han träffade golvet. Kvinnan hade stått med näsan i bakluckan på bilen och inte hört tumultet inne i stugan. Robban hade hunnit dra undan mannen innan hon klev över tröskeln och fick en otrevlig överraskning. Nu låg de båda två inlindade i plast i en evig kram i kattvinden i Jacks rum.

   Robban ställde sig upp och gick fram till bokhyllan. Han inspekterade titlarna. Grottbjörnens folk blandades med Stephen King och Jan Guillou. Inte så många deckare tänkte Robban, trodde det var allt folk läste nu för tiden. Längre ned på hyllan stod facklitteraturen. En tunn bok om adoption stod bredvid böcker om barnuppfostran. Ovanpå böckerna låg en hög med papper om provrörsbefruktning. Några sådana problem hade inte jag och Carina haft, vi använde ju till och med kondom men skiten sprack och resultatet blev Jack. Robban snokade vidare, på väggen satt ett potpurri av små bilder uppsatta. Det var många bilder på mannen och kvinnan, men inga barn.

   *Knarr*

   Robban tittade upp mot taket. Något hade rört sig där uppe. Var Jack uppe, funderade han. Robban gick mot trappan och kikade upp, toppen av trappan var tom och mörk.

   *Knarr*

   Ja det var definitivt något som rörde sig. Fan, kan inte grabben bara ligga kvar i sängen och sova. Robban gick upp för trappan. Han nådde barnrummet och tittade ner mot tröskeln där han kunde se skenet från nattlampan. En skugga gled förbi. Robban öppnade dörren som gled upp med ett svagt gnissel. Jack satt upp i sängen och gungade lätt. Han mumlade något ohörbart. Han pratar i sömnen tänkte Robban och gick in i rummet. Men han stannade tvärt mitt i ett steg. Vid fotändan syntes två suddiga figurer. En man och en kvinna. De vred på huvudet och fokuserade på Robban när han kom in i rummet. Figurerna var suddiga, men han kunde se märkena där hammaren träffat. Deras ansikten gick från lugna och avslappnade till ren ilska. Området runt ögonen blev kolsvarta och munnarna öppnades i tysta skrik. Robban försökte backa ut ur rummet men de dök på honom direkt. Han föll i golvet med ett brak. De var över honom, han kunde känna tusen fingrar riva och slita. Han drogs över golvet. Luckan till kattvinden slets upp med ett brak. Robban skrek när de drog in han i kattvinden. Han fick tag i karmen och började dra sig ut. Trots att han höll hårt i karmen kunde han känna hur fingrarna långsamt rätades ut, som om en osynlig kraft bände bort fingrarna från karmen. Han tappade taget och slets in i mörkret. Robban skrek. En hård smäll och sen blev det tyst i stugan.

   Jack satt tyst och gungade i sängen med tom blick. Han sov fortfarande. En suddig kvinnoarm lade försiktigt ned honom i sängen igen.

* * *

   Gubben Bengtsberg tog de två påsarna med julklappar och stängde bakluckan på bilen. Det ångade ur munnen på honom när han gick upp längs stigen mot stugan. Stövlarna krasade och gnisslade mot snön. Han ställde ner påsarna på verandan, vände sig om och beundrade vinterlandskapet. Solen sken och det gnistrade i snön. Han tittade bort mot Klevermarks stuga, deras bil stod översnöad på uppfarten och i fönstret kunde han se deras siluetter. Bredvid dem stod en liten siluett. Åh, det löste sig för dem till slut, tänkte han. De som har kämpat så hårt för att skaffa barn. Han vinkade glatt mot dem, barnet vinkade tillbaka men Kalle och Lotta stod stilla. De ser mig säkert inte, tänkte han.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.